Wikisource:Huvudsida

Välkommen till Wikisource,
det fria biblioteket som alla kan redigera och korrekturläsa.

Deltagande • Validerade verk • Kategorier

Lästips

Ladda ned

Till jordens medelpunkt från 1864 är en av Jules Vernes mest kända romaner och handlar om professor Lidenbrock, dennes brorson Axel samt guiden Hans som kliver ned i en utslocknad vulkan på Island i syfte att försöka ta sig till jordens medelpunkt. Efter många dagars vandring kommer sällskapet fram till en underjordisk sjö:

En vidsträckt vattenyta, början till en sjö eller ocean, utbredde sig så långt ögat kunde se. Stranden var djupt inskuren, vågorna dogo bort i en fin, guldglänsande sand, översållad med små snäckor, bostäder för skapelsens första varelser. Böljorna bröto sig med denna särskilda klang, som är utmärkande för stora och slutna rum. Ett lätt skum flög för en svag bris, och några salta stänk träffade mitt ansikte. På denna lätt sluttande strand, ungefär hundra famnar från vattenbrynet, började de första förelöparna till de väldiga klippor, som längre bort upptornade sig till en ofantlig höjd. Några av dem sönderskuro stranden med sina vassa kammar och bildade kap och uddar, som frättes av vågsvallet. Längre bort kunde ögat följa deras tydligt tecknade profiler mot horisontens töckniga bakgrund.

Det var en verklig ocean med de nyckfulla strandformationer man är van att se på jorden, men ödslig och av ett förfärande vilt utseende.

Att mina blickar kunde nå ut över detta hav, berodde på att ett särskilt ljus upplyste det. Det var icke solskenet med dess bländande ljusknippen och starka utstrålning, ej heller månens bleka och obestämda ljus, som endast är ett återsken utan värme. Nej, denna belysnings ljusstyrka, dess skälvande sken, dess klara och torra vithet, dess jämförelsevis låga värmegrad, dess i förhållande till månen avsevärt större intensitet angav tydligt ett rent elektriskt ursprung. Det var som ett norrsken, ett konstant kosmiskt fenomen, som fyllde denna grotta, rymlig nog att innesluta en ocean.

Det valv, som sträckte sig över mitt huvud — himlen, om man så vill säga — tycktes bestå av stora moln, rörliga och växlande dunster, vilka till följd av förtätning vissa dagar torde upplösa sig i störtregn.

Läs mer • Fler verk av Jules Verne • Fler lästips